ILLUSTRATED ADVENTURES DAY 142
Svensk Konst - Så Funkar Det

2006-02-10
If you're not from Sweden then the following text is only of interest if you are interested in foreign corruption. Thus I've deemed the effort to translate it as futile. However, further down I've made a little cartoon which explains it all if you really are interested.

Det har börjat jäsa i konst-Sundsvall. Bäva månne konsteliten...

Och det är faktiskt vad de gör.
Bror Högbom, medlem av Kromgruppen, kontaktade mig för ett tag sedan om att han lessnat på svågerpolitiken och svårigheterna för konstnärer som inte "är med i gänget" att konkurrera med rimliga villkor, eller snarare konkurrera överhuvudtaget.

För att du ska förstå detta måste vissa saker förklaras:
När en statlig byggnad byggs eller renoveras måste enligt lag en viss procent av byggkostnaderna avsättas till konstnärlig utsmyckning. Vilka som ska få dessa utsmyckningsuppdrag bestäms inte genom offentlig upphandling som är det vanliga förfarandet när staten ska till och bygga något, d.v.s. företag som är intresserade kommer med förslag och prisuppgifter, och det mest lämpade förslaget väljs ut.
Hur det fungerar när staten ska välja lämplig konstnär att smycka ut en byggnad är att Statens Konstråd har total bestämmanderätt över vem som ska få jobbet - och detta är inte vilka jobb som helst, utan det handlar om provisioner på hundratusentals kronor för arbeten som ofta inte behöver ta mer än en månad att utföra.
Detta bäddar givetvis för nepotism - svågerpolitik. De pengar detta tar i anspråk låter visserligen som stora summor i vanligt folks öron, men är försvinnande små i hela byggkalkylen. Därför bryr sig ingen om hur utvalsprocesserna går till när offentlig konst ska väljas ut och svågerpolitiken sker ofta helt i det öppna. Det är bara att ta fram dokumentation över de senaste större statliga (läs; kommun, landsting etc) konstprojekten för att detta ska vara uppenbart.

• Tillsatta kommitéer väljer sina egna medlemmar.
• Stipendienämnder ger stipendier till egna släktingar, vänner eller vänners släktingar.

När det görs försök att dölja de grövsta övertrampen är det vanligaste förfarandet att man byter tjänster med polare i kommittéer på andra platser i landet.
Varför detta förfarandet? Det uppenbara svaret är att det är därför det säkrar en trygg inkomst i en mycket otrygg bransch för "gängets" medlemmar.

Detta torde vara intressant för vilken grävande journalist som helst, och det finns oändligt mycket material att gräva i. Jag tänker inte visa upp några konkreta bevis här, men jag kan peka på åtskilliga ställen där den intresserade kan finna sådana bevis, svart på vitt.

Konstnärer som inte är med i gänget körs ovillkorligen över, oavsett vilken kvalité deras verk har.

Några exempel där kompetenta konstnärer blivit överkörda:

När en del av Högskolan i Halmstad skulle byggas ville de som skulle arbeta där att Anders Wollins konst skulle smycka väggarna. Det var fråga om tre stora målningar till ett pris av 20-30 000:- styck.
Nej! sade Statens Konstråd.
Då beslöt de anställda att själva samla in pengar och köpa in åtminstone en tavla av Anders.
Nej! kommer inte på fråga, sade Statens Konstråd, det skulle störa vår utsmyckning.
I stället köptes konst in av en norsk KRO-medlem.

Precis samma historia hände ungefär samtidigt här i Sundsvall, Mitthögskolan byggdes om, och personal ville ha konst av Christian Beijer.
Nej! sade Statens Konstråd.
"Men då köper vi en tavla av honom för egna pengar då!" sade personalen.
Nej! kommer inte på fråga, sade Statens Konstråd, "det skulle störa vår utsmyckning", och köpte in konst för någon miljon av några KRO-konstnärer, konst som är verkligen störande p.g.a. sin totala menlöshet.

Och så har vi den gången då en ny grundskola skulle byggas här i trakten. Den blivande rektorn sökte upp mig och ville att jag skulle göra en skulptur till skolan. Han hade sett mina Snabbisar på Konstmässan och tänkte sig en sådan i 2-metersformat, med fungerande hjul. Visst, inga problem. Efter ett tag och helt abrupt avbröts dock all dialog och människan verkade inte vilja känna av att han ens kontaktat mig om några konstprojekt. Man kan lätt föreställa sig vad som hade hänt. Och gissa vilka som senare ordnade den konstnärliga utsmyckningen av skolan.

Är du konstnär med liknande erfarenheter så tveka inte att skriva om dessa i kommentarerna längre ner, klicka på Comment i slutet av inlägget.

Nu har dock Bror Högbom i Kromgruppen lessnat rejält och samlat ihop stadens persona non grata-konstnärer (eller snarare persona invisibilii eller nå't) för ett upprop mot makthavarna i konstsverige. I första hand vill han synliggöra stadens yrkesverksamma konstnärer genom en bok och en alternativ kultur-arbetsförmedling. Det hela har dock lett till en allvarlig attack på systemet i helhet, och mest utsatt är länskonstnär Mats de Wahl.

En Länskonstnär har ungefär samma maktposition i sitt områdes konstliv som påven har inom kyrkan.

Lokalpressen har intresserat sig och de Wahl känner antagligen att hans EU-finansierade konstprojekt kan vara hotade om svågerpolitiken kommer i dagern. De Wahl kontaktade Högbom efter att detta publicerats i tidningen och Högbom fick intrycket att de Wahl kände oro över att hans EU-projekt Konst som Resurs kunde komma i riskzonen.

Konstnär Bror Högbom i Kromgruppen har all anledning att kriga för detta. Han råkade ut för dessa människor när han inte ens fick lämna in förslag till kommande konstprojekt. "Du måste vara inskriven i Arbetsförmedlingen Kultur för att komma på fråga till våra projekt", sade de Wahl.

-Tänk om det skulle vara så att man måste vara inskriven på Arbetsförmedlingen för att ens få söka ett vanligt arbete!

Vem som helst får inte skriva in sig på Arbetsförmedlingen Kultur. Helst bör man ha konstnärlig högskoleutbildning, i andra hand rätt meriter.

Vad är då "konstnärlig högskoleutbildning"?
I realiteten är det för de flesta inget annat än en skuldfälla och början till ett livslångt förhållande med CSN.
Att gå en konstnärlig högskoleutbildning i dag handlar mindre att som förr i tiden tillägna sig kunskaper om material och tekniker, utan mer om att få några års respit till att "utveckla sig själv" och i synnerhet "skapa kontakter" i konstvärlden. Att man efter avslutad utbildning skulle måla eller skulptera bättre än någon som tillbringat fem år själv med att förkovra sig i konsten är inte garanterat, ibland inte ens troligt. Ej troligt för att skolan oftast skapar en produkt genom att med grupptryckets fostran slipa bort ej önskvärda personlighetsdrag.
Jämför med andra kulturyttringar. Skulle du föredra att man enbart spelade musik utförd av skolade musiker i radion? P2 i fyra kanaler?! Och litteratur, skulle du överhuvudtaget läsa skönlitteratur om det endast fanns böcker av skolade författare. Litteratur-högskolan - vilken befängd tanke!

Givetvis väger det in att det finns en statlig konstnärlig högskoleutbildning. Staten vill givetvis med medel som AF Kultur visa att investerade pengar inte är bortkastade. Den krassa verkligheten är att en utomstående betraktare av den allmänna konst-kvalitén troligtvis inte skulle märka ett dyft om alla konsthögskolor - dessa vuxendagis - lades ner i dag.

Har man då inte högskoleutbildning utan är som det heter; autodidakt, kan man få komma med i AF Kultur om man kan uppvisa vissa meriter, dessa meriter måste man ha tillägnat sig de senaste åren (AF Kultur är inte en plats för en comeback alltså); ett visst antal utställningar på "rätt" ställen - vilka bös-gallerier som helst gills inte. Större offentliga utsmyckninguppdrag och juryuppdrag väger också in.

I praktiken betyder detta att man är helt utelämnad till en ofta namnlös byråkratis godtycke (som vanligt alltså).

I praktiken betyder detta att du kan vara konstens gud eller en ny Picasso eller da Vinci - hur mycket konstnärligt kall och talang du har betyder ingenting i AF Kulturs bedömning.

I praktiken betyder detta att för att komma med i AF Kultur och ha en chans till statliga offentliga uppdrag måste man redan ha utfört statliga offentliga uppdrag som man måste vara medlem i AF Kultur för att få chansen att utföra. Moment 22 brukar det populärt kallas.

Du kan i texten ovan byta ut "AF Kultur" mot "KRO", konstnärernas Riksorganisation - konstnärernas fackförbund, skillnaden är att det kostar pengar att ens ansöka om medlemskap i det "fackförbundet".

Jag själv har tidigare vid ett par tillfällen blivit nekad inträde i AF Kultur. I går gjorde jag ett nytt försök, och det ska bli intressant att se hur det går efter detta. Troligtvis blir svaret som vanligt negativt, men hur som helst ska jag publicera beskedet här i bloggen.
Ser ni runt på denna hemsida lär ni som har förstånd upptäcka att jag har en hel del kompetens inom det konstnärliga området, att påstå något annat vore förmätet. Jag har blivit inbjuden till ett flertal internationella biennaler (biennal = det största som händer i konstvärlden), men ej haft ekonomisk möjlighet att deltaga, jag är även utvald att representera Sverige vid byggandet av Monument to Mankind.
Trots detta existerar inte sådana konstnärer som jag (och mina gelikar) i samhällets ögon och att ens tänka tanken att någon gång få göra offentliga utsmyckningar känns ovant.

Att leva som jag gör är som att svinga sig genom ett djungelträsk fullt av krokodiler, och ständigt oroas över om man lyckas greppa nästa penga-lian eller inte.