ILLUSTRATED ADVENTURES DAY 160
Bardos

I woke up this morning from one of those rare, vivid dreams; Maria and I was swimming down a river, not unlike our river Ljungan during summertime, but the water was warm. I understood that this was a dream when Maria dived; she would never dip her head below the surface of the water in this world. We came to a bridge on which my father was lying down sunbathing. He said something to us, but what he said was not meant to be remembered. I noticed that he still had psoriasis - it's obviously a disease which goes deep. I looked at Maria, treading water by the bridge, and she had only one eye, like a cyclops, it was probably a pun regarding that we earlier dived into the river. It seems to work that way in Meta, Bardos, where our thoughts carry more weight than here.

That is what I want to believe, but a man who strives to be honest towards himself should never be sure of such things.

Later in the afternoon was my father's funeral.

When I was introduced to the priest he exclaimed "oh, yes, the dauber".

Of course it couldn't be avoided, but I had asked for, on behalf of my and my father's interests, to be spared from any mention of Jesus, god or any other fairy tale character during the ceremony.

My father was one of the people who stood me closest, and because the stroke he suffered deprived him from the ability to swallow he was during his last week in a way slowly choked to death.
One sits there beside the hospital bed and do not know if the hospital personnel are doing their best, neither if one self is. One can not give any advice or do anything. That all too familiar powerlessness regarding the order of things, you know - you who know.

If there is a higher power behind this meat grinder of a world, then there's no reason to worship that power.

You have to excuse me, you who believe yourselves to know better, but I just can't see religious people as fully accountable; such people who only allow themselves to think that far and then replace further thinking with dogmas. If you are such a fellow you will never understand my art, and if you don't then we won't have much of a common deeper nature to share. In my eyes you are intoxicated.

There are too much of respect and tolerance toward religious stupidity from the side of the better knowing. People suffer and are killed, strains are put on research and individuals are kept from evolving into their best - all in the name of some damned fairy tale characters.
The respect and tolerance are in many cases sprung from fear (compare with the eye-serving respect for the mafioso) but since people seem to fear everything, also fear to show their fears, they use blatant sophistry in order to try and explain that they actually stand for a good and humanistic view when flashing their respect and tolerance.

There is all and none to fear; whatever you do you have death and suffering ahead of you. The only really right thing you can do is to use the time you have left in the best possible ways.

Jag vaknade i morse efter en sådan där sällsynt, tydlig dröm; Maria och jag simmade nedför en flod, liksom Ljungan på sommaren men med ljummet vatten. Jag förstod att det var en dröm då Maria dök; hon skulle aldrig doppa huvudet under vattnet i den här världen. Vi kom snart till en brygga på vilken farsan låg och solade, han sade något, men vad var inte ämnat att minnas. Jag noterade att han fortfarande hade kvar sin psoriasis - det är tydligen en sjukdom som går djupt. När jag tittade på Maria, trampandes vatten där vid bryggan, hade hon bara ett öga, som en cyklop, det var väl någon vits som reaterade till att vi nyss dykt i floden. Det verkar vara så i Meta, Bardos, där tanken väger tyngre än här.

Det är vad jag vill tro på, men säker på sådant får aldrig en människa som vill vara ärlig mot sig själv vara.

Senare på dagen var min fars begravning.

Trots att jag å mina och min fars vägnar bett om att slippa höra om Jesus, gud eller några andra sagofigurer under begravningen gick det givetvis inte att undvika.

Min far var en av de människor som stod mig närmast, och i och med att den stroke han råkade ut för berövade honom förmågan att svälja kvävdes han på sätt och vis sakta till döds av sin egen saliv under drygt en veckas tid.
Man sitter där vid sjuksängen och vet inte om sjukhuspersonalen gör sitt bästa, om man själv gör sitt bästa. Man kan inte komma med några råd och man kan inte göra någonting. Den där alltför välbekanta maktlösheten över tingens ordning, ni vet - ni som vet.

Om det nu finns någon högre makt bakom denna köttkvarn till värld, finns det sannerligen ingen anledning att helga den makten.

Ni får ursäkta mig, ni som tror er veta bättre, men jag kan bara inte se religiösa människor som fullt tillräkneliga; sådana som bara tillåter sig själva att tänka till en viss gräns, och sedan ersätter vidare tänkande med dogman. Är ni sådana kommer ni aldrig att förstå er på min konst, och gör ni inte det har vi inte mycket av djupare karaktär kvar att samtala om. I mina ögon är ni berusade.

Det finns för mycket respekt och tolerans för religiösa dumheter från de med bättre vetandes sida. Människor plågas och dödas, forskning förhindras och individer tillåts inte utvecklas till sitt bästa - allt i namn av några förbannade sagofigurer.
Respekten och toleransen kommer i många fall utifrån rädsla (jämför med ögontjänar-respekten för mafioson) men för att man tydligen är rädd för allt, också rädd för att visa sin rädsla, sofismieras detta ofta om till att man är duktig och humanistisk som visar just respekt och tolerans.

Det finns intet och allt att rädas; hur du än gör har du lidande och död att se fram emot. Det enda riktigt rätta du kan göra är att använda den tid du vet du har på bästa möjliga sätt.