I'm a ghost - Jag är ett spöke

Magnum Opus
Paintings Målningar
Sculptures Skulpturer
News Nytt
About Om
Contact Kontakta
Search Sök

Main page
List of all posts

2009-01-08

The painting Eye of the Great Dragon.
Please note that this painting and all other art here do exist for real.
Målningen Den stora drakens öga.
Notera att denna och alla annan konst här finns på riktigt.

I've come to the conclusion that I'm a ghost or something similar. I don't know how I died - if I've died in the correct definition of the word (it could also be that I'm born some kind of haunting - you could by all means speculate about which kind in the comment section) - but it could have been quite some time ago. I haven't had a cold or been sick in ages, perhaps that could give an indication of when it happened? But as little as I remember my birth I remember my passing.

One of the things which led me to the insight about my ghostly nature is this dreamlike quality of my existence, as if "my world" takes place in another layer of the reality than that which those with more physical substance live in. My living is strange, lately I've stayed in places that don't seem to exist until someone explicitly points them out. My last habitat was a 2100 sq ft apartment at the end of Main Street in the middle of - but still outside - city Sundsvall. It shared its entrance with a theatre and you had to kind of walk around the corner and move sideways in order to get there. no one I didn't literally led to the door ever found their way there by themselves first visit. Same phenomenon also applies where I currently live. When the house I grew up in and which still harboured my toolshop was sold I was in need of a new studio where I could keep my machines and also live. So, when I was helping my mum to move I asked her landlord if he knew of some suitable place, and he pointed out a shop - right next door to my mum's apartment - which contract had been cancelled the same day. Two floors, close to 2100 sq ft and three separate entrances, I couldn't say no to such an offer and I spent the summer refurbishing the place (with the result that the place I work and live in look like something taken from a Hayao Miyazaki movie). But it was quite a challenge to get it into people's heads that the address actually do exist. Broadband and electricity providers, the post office etc had to be contacted at least three times each before it sank in. It is as if this apartment exist in a space in between (< and this italicizing is of extra importance) that which surrounds it. It's fascinating to sit in the living-room, watching people walk by kind of flinch when they realize that they are passing something. The geographical location is also strange. The road outside follows the outflow of river Ljungan, one of very few rivers in the Northern Hemisphere which has its outflow northwards. Mentioned road starts where Ljungan turns north and ends where the river flows out into the sea. And here comes the strangeness; since I moved here almost my whole close family live along this road, even the cemetery where all our dead one's rest is located beside it. And the place where I live is located exactly in the middle of it. The relative which lives furthest away southwards lives 1.8 miles away in that direction and the one furthest away northwards lives 1.8 miles away in the other direction. Ghosts tend to stick with their family I've heard.

Sure, I do interact with the others, but part it is as if the living notice that something is out of the ordinary, not disgusting or frightening, just out of the ordinary and somewhat alienated - as if walking around in a room filled with humming machines, and all machines go like bssss and then there's one that goes bzzzz - part (and this is the most important part) it is as if I can do almost anything without it affecting the outside world in any proportional sense. You know how it is when someone close has passed away and you sometimes meet them in a dream, and they have something really important to tell you and you concentrate all you can in order to remember that really important thing and then you wake up - and it's all forgotten. Because it's not a matter of this world. That's how it is for me here and now, I can make really far out paintings and sculptures, those who see the art often become quite entranced (a few people have actually suffered psychoses when visiting my exhibitions) but then this strange thing occurs, they turn around toward The Real World, walk away and forget - as if they've just awakened from a dream - "what was that we just experienced?". Well, it's not just the art, also what I write and speak seem to just slip away; you will probably not remember anything but a vague feeling of having read this, nor will you link to it or spread these words.

If one looks at TV-psychics like Lisa Williams etc part of the show is often about how they help ghosts that due to some hang-up have got caught in this plane of existence to pass over to The Other Side. "Walk towards the light" Lisa says to the ghost and perhaps she also burn some salvia incense, and so a moment later the ghost is gone, not longer a ghost but some kind of angel in its heaven one could presume. Perhaps that is the case with me and my speculations about a better life somewhere far south. The plans have always been there, the Mediterranean or similar, constant sun and such - but before I go "I just have to"-first. But now there aren't that many I just have tos left I fancy. Nowadays when I face that direction I almost see and feel the light and warmth.

(But I could of course be completely wrong, and that instead of me being undead, someone a long time ago put an immensely powerful protective cloaking spell upon me - as a magic gelantineous membrane between me and the world - something which today is more an obstacle than of any use.)

Jag har kommit till insikt om att jag antagligen är ett spöke eller något liknande. Jag vet inte när eller hur jag dog - om jag nu dött i ordets rätta bemärkelse (eller så kanske jag är född som något slags oknytt - ni kan ju spekulera i kommentarerna om vilken sort det rör sig om) - men det kan ha varit rätt länge sedan. Jag har inte varit sjuk eller förkyld på år och dag, det kanske kan ge en indikation om när det hände? Men lika lite jag minns min födelse minns jag mitt frånfälle.

En av de saker som fick insikten om min spöknatur att falla på plats är den här drömlika kvalitén på min tillvaro, som om "min värld" försiggår i ett annat skikt av verkligheten än det som de mer fysiskt påtagliga lever i. Mitt boende är märkligt, den senaste tiden har jag bott i utrymmen som inte verkar finnas förrän man uttryckligen pekar ut dem för berörda personer. Min förra bostad var en lägenhet på nära 200 kvm längst ut på Storgatan, mitt i - men ändå utanför - Sundsvall. Den delade ingång med en teater och man fick liksom gå lite runt hörnet och sidledes för att komma dit. Ingen jag inte bokstavligen ledde fram till dörren hittade dit själv första besöket. Samma fenomen gäller stället jag bor på nu. Efter att barndomshemmet där jag fortfarande hade min verkstad såldes behövde jag en ny ateljélokal för mina maskiner där jag också kunde bo. När jag hjälpte morsan att flytta pratade jag med hennes hyresvärd om mina behov och han pekade på en butikslokal som blivit uppsagd samma dag, vägg i vägg med morsans lägenhet. Nära 200 kvm i två våningar med tre egna ingångar, det gick inte att tacka nej till ett sådant erbjudande och jag ägnade sommaren åt att renovera stället (med resultatet att jag nu bor och arbetar i något som ser ut som om det är taget ur en film av Hayao Miyazaki) . Men, det har varit extremt krångligt att få folk att fatta att adressen faktiskt existerar. Bredbandsbolag, elbolag, post och i synnerhet Eniro fick upplysas minst tre gånger vardera innan det gick in - Skottsundsvägen 8A existerar! Det är som om den här boningen finns till i ett utrymme mellan (< och här är kursiveringen extra viktig) det som är runtomkring. Det är fascinerande att sitta i vardagsrummet och se på när människor som går förbi utanför liksom hajjar till när de upptäcker att de går förbi något. Den geografiska lokationen är också märklig. Vägen som är Skottsundsvägen som längre norrut blir Essviksvägen och längre söderut är Mjösundsvägen o.s.v. följer Ljungans utlopp, ett av de få flodmynningar på Norra halvklotet som mynnar ut norrut. Nämnda väg börjar där Ljungan svänger av norrut i Njurundabommen och slutar vid mynningen. Och här kommer det märkliga; sedan jag flyttade hit bor i stort sett hela min närmsta släkt längs denna väg, t.o.m. kyrkogården där alla våra döingar ligger finns med. Och stället där jag bor ligger på metern mitt i. Släktingen längst söderut bor i Njurundabommen tre kilometer bort och släktingen längst norrut bor i Nyhamn tre kilometer åt andra hållet. Titta på Eniro om ni inte tror mig. Spöken brukar ju vanligtvis hålla till i närheten av släkten brukar det påstås.

Visst, jag interagerar med de andra, men dels är det som om de levande märker att något inte är som vanligt, inte äckligt eller oroande, bara annorlunda och lite alienerat - ungefär som om man går omkring i ett rum fullt med svagt surrande maskiner, och alla maskiner låter bsssss och så kommer man fram till en som låter bzzzzz - dels (och det här är den viktigaste delsen) att det verkar som om jag kan göra i stort sett vad som helst utan att det har någon proportionerlig effekt på omvärlden. Ni vet hur det är när någon närstående dött och man ibland drömmer om dem, och de har något jätteviktigt att säga och man koncentrerar sig allt man kan för att komma ihåg det där jätteviktiga och så vaknar man - och glömmer i stort sett allt. Därför att det inte är av denna världen. Så är det för mig här och nu, jag kan göra på flera sätt helt sanslösa målningar och skulpturer, de som ser konsten blir ofta helt hänförda (det har t.o.m. hänt att vissa fått psykoser på mina utställningar) men sedan händer det märkliga, de vänder sig om mot Den Verkliga Världen, går därifrån och glömmer - som om de vaknat från en dröm - "vad var det där vi just var med om?". Tja, det är inte bara konsten, även det jag säger eller skriver verkar bara rinna undan; du kommer knappast att komma ihåg annat än en vag känsla av att du läst det här, inte heller kommer du att länka till eller sprida det vidare.

Tittar man på TV-medium som Lisa Williams m.fl. handlar det ibland om hur de hjälper spöken som p.g.a. någon hangup fastnat i den här tillvaron att ta sig till Den Andra Sidan. "Gå mot ljuset" säger Lisa till spöket och viftar ibland med lite salviarökelse, och så efter en stund är spöket borta, inte längre ett spöke utan någon slags ängel i sin himmel får man förmoda. Det kanske är så med mig och mina funderingar på en bättre tillvaro långt söderut. Alltid har planerna funnits där, Medelhavet eller liknande, ständig sol och sådant - men innan jag drar "ska jag bara"-först. Men det finns inte så många sådana där ska baran kvar nu, inbillar jag mig, numera när jag vänder mig ditåt så ser och känner jag nästan ljuset och värmen.

(Jag kan ju också ha helt fel, och att jag inte är odöd utan att det i stället är så att någon i tidernas begynnelse lagt en förbenat kraftfull skyddsformel över mig - som ett magiskt gelemembran mellan mig och världen - och som numera är mer i vägen än till någon nytta.)

Share on Facebook  Instagram    Add to Reddit 


Your Name / Ditt Namn:
Your E-mail:
Your Site:
Your comment / Kommentar:

( characters remaining)

Note: Only name and comment are obligatory fields. Your E-mail will be invisible to spambots and links posted get the nofollow attribute, which make search engines ignore them.
Thus no use spamming see.

OBS: Endast namn and kommentar är obligatoriska uppgifter. Din e-mail syns inte för spammare och länkar som postas ignoreras av sökmotorerna.

Posted by: 85 2009-01-08

Å andra sidan kan det ju inte kosta mer än 300 spänn att skicka en gravurna till Spanien. Detta förutsatt att din ande inte är bunden till släkten... Då måste du lura dem att flytta till värmen. Om du spökar tillräckligt jävligt kanske de flyr landet? Värt ett försök?

 

Posted by: Agatonsax 2009-01-08

Må solen lysa i vår väg, en stor värmande fantastisk sol, som ska ge konst och liv fart framåt.

 

Posted by: brorhogbom@hotmail.com 2009-01-08

fint skrivet.
du är bra du., att fånga texten,
inhållsrikt och ärligt.
tom jag förstår.

du borde skriva en pjäs om ödet och konsten?

 

Posted by: Lilian Nattel 2009-01-08

Or maybe it's all because you are real and in the real world, and this one is just a space, a dream in between.

 

Posted by: Max Magnus 2009-01-09

85: Det där med urnan kan bli komplicerat, har inte hittat någon grav, och vet heller inte om det här spöket är knutet till en sådan. Kan ju vara så att någon bet en för några år sedan utan att man minns det (det är ju några som varit och nafsat till och från och det är svårt att hålla reda på allt sån't) och man är odöd typ. Har varit 17 år ganska länge nu.

 

Posted by: Max Magnus 2009-01-09

Lilian Nattel: Then please, somebody pinch me!

 




Art blog: Senare skriverier.
Next - Nästa:
"Help me finance an artcrime - Finansiärer sökes till artcrime "
   
Contact
Up