En ängel i skepnad av en skarptandad reptil med två ögon på varje sida av huvudet och munnen på kinden.
En varelse med svart huvud och ett stort öga mitt i ansiktet. Människofigurer i blå fjädrar. En gosse som står nedsänkt i mörkt vatten, hållande ett diskusformat guldföremål över huvudet.
Max Magnus Norman är konstnären utan eget budskap till mänskligheten. När han skapar är det inte utifrån en tanke, en idé, en vilja att ingjuta en stämning eller känsla eller över huvud taget att påverka betraktaren i något avseende.
Hans bilder kommer till honom i tillståndet mellan sömn och vaka. Han målar dem som han ser dem, varken mer eller mindre. Vad de betyder vet han inte säkert. Men om han inte målar dem exakt som han ser dem lämnar de honom ingen ro förrän han ändrat dem enligt det inre originalet.
Hans bilder är inga formlösa flummiga färgkaskader. De är tydliga och detaljerade, ibland nästan påträngande skarpskurna, i linjer och färgval. Motiven är abstrakta, till och med absurda. Men det finns inget hotfullt över dem, de inger ingen olust. De faller inte in i det kommersiella new age-spåret och vill varken locka eller skrämma. De bara finns där; lugnt och självklart utan att kräva mer än en plats på duken.
Men inte är det fel att påstå att Max Magnus Norman är en mystiker.
– Tidigare målade jag idékonst. Först kom idén, sedan verket. Nu kommer målningen först, sedan tolkningen. Om den finns, säger han.

Han är tveksam till att en högre makt är verksam genom honom eller att bilderna återger den symbolik som brukar förknippas med det kollektiva omedvetna, ett begrepp som myntades av Carl Gustaf Jung. Max Magnus Norman är inte dragen till Jung eller andra själsprofeter, trots att det med stor säkerhet är samma domäner de rör sig i.
– Kanske en del av mig själv är ute och snokar och får hem bilderna. Möjligen avbildar jag en parallellvärld, en dimension som kan finnas på ett tankeplan men kanske också är verklig. Jag vet inte; jag
är öppen för förklaringar, säger han.
Ibland kan han få idéer till tolkningar i efterhand. På någon bild ser han symboler för de fyra elementen, på en annan ser han de sex håll som en kropp kan röra sig på jorden: höger, vänster, framåt, bakåt, uppåt, nedåt.
På ett av hans tidiga verk står en grupp människor samlade i ring vid ett hav.
– Här är symboliken stark. Havet är världsrymden, och människorna är en grupp själar som får ett uppdrag innan de kommer till jorden. Så ser jag det.
Ibland kommer bilderna i sekvenser. Den reptil som han benämner Ängeln är ett exempel. Varelsen vilar i en gränd, där en oskyddad man står vänd mot en zikkuratpyramid. Trots vassa tänder och kroppskonstruktion som en Tyrannosaurus är reptilen inte skrämmande.
På en annan målning tronar en liknande varelse på en hög av saker, bland annat två cylindrar förenade med en tråd.
– Det kan vara samma väsen fast jag fick bilderna vid olika tillfällen. Ungefär vid den tiden stötte jag på ordet Uria hela tiden i min omgivning. Senare fick jag veta att Uria är namnet på en ängel. Att änglar måste se ut som människor är ett ganska sent påhitt i historien, säger han.
Om ängeln är ond eller god är inte någon självklart besvarad fråga.
– Ängeln visar vägen. Är man omogen blir man rädd och vågar inte följa den; man kallar den en demon. Men man måste se förbi illusionen.
"Helig sanslöshet" är ett uttryck han har för sin konst. Trots att hans inre källa kräver att han lämnar sin medvetna vilja och sitt kritiska tänkande därhän känner han sig inte förslavad. Inte av något annat än sin egen väg, i så fall.

I tonåren och under den period då han gick på Fria konstskolan i Halmstad, för övrigt den enda formella konstutbildning han skaffat sig, provade han kubism och surrealism och läste Carlos Castanedas kultböcker om visionära inre resor.
– Jag experimenterade med linjers samband, med dolda spår och symbolik, säger han.
– Men jag lärde mig också hantverket: gyllene snittet, de matematiska formerna. Det gav mig en grund som jag nu behärskar automatiskt.
De tidiga bilderna är mer detaljerade, mer anspråksfulla i både material och motiv. Många effekter är noggrant teknisk utarbetade, till exempel genom användning av flera lager färg och lack, och många motiv känns bekanta från en religiös-mystisk tradition.
I dag ställer han ogärna ut de tidiga verken. För fyra-fem år sedan kom en brytpunkt då de visionära målningarna, som dittills dykt upp då och då, trängde sig på allt starkare.
– Det var svårt från början. De visionära bilderna var enkla, och jag ville göra maffiga saker. Du ser, på många av de tidiga målningarna finns inte en lugn punkt. Men numera målar jag bara visionärt. Om det jag gör saknar en högre mening är det ointressant för mig.
– De gamla målningarna håller tekniskt, men de hade kunnat vara målade av någon annan.
Han arbetar snabbt. Men det finns ingen stress hos den inre källa som förser honom med – eller avkräver honom – bilderna, inte heller ger synerna några själsliga efterräkningar.
– Synerna kommer i en takt så att jag hinner med. Jag har inga psykiska bekymmer och lider inte av någon nedstämdhet som inte en rolig film eller ett par glas vin kan bota, säger han.
Max Magnus Norman målar inte i någon känd tradition, riktar inte in sig på någon särskild publik och hämtar inte inspiration av något i världen utanför. Ingen annan konstnär han känner till arbetar på samma sätt.
Denna kompromisslöshet är kanske en orsak till att han inte ställer ut eller säljer särskilt mycket. De som handlar konst efter färgen på soffan köper inte av honom, och även andra föredrar ofta stilar de redan känner till.
– Vid en utställning jag hade gick mina tidigare, påhittade bilder åt men bara några få av de visionära. Samtidigt kändes det betydelsefullt: om de visionära inte blev sålda så var det någon mening med att de skulle vara kvar, säger han.

Tidigare i år blev Max Magnus Norman tvåa i en internationell konsttävling i Australien. Men att hamna i de etablerade kretsarna är ändå svårt: hittills har denne Sundsvallsbördige 28-åring försörjt sig på lärarvikariat och ströjobb. Samtidigt har han en internetsida med väldigt livlig aktivitet.
– Men jag får inte särskilt många erbjudanden från utställare, däremot mycket respons från människor som känner igen sig från egna drömmar.
– Jag har ju inte konsthögskola eller andra meriter, som vissa tycker är väldigt viktiga. Jag måste nog ut i världen och marknadsföra mig och kan kanske sedan komma tillbaka till Sundsvall bakvägen. Just nu ställer jag ut på Järnvägsmuséet i Gävle, och det kan vara en öppning. Men eftersom jag inte följer några regler är jag klasslös tills någon släpper in mig, konstaterar han.
Samtidigt verkar han ganska tillfreds med målandet som det är. Det ger honom något mer än en konstnärsidentitet, materiell försörjning och utlopp för skaparglädjen: Det är porten till en värld bortom verkligheten.
– Kanske får man inte tillträde till visionsvärlden om man inte har gått igenom en del prövningar. Jag tror att den dag jag inte längre får några bilder kanske jag kommer att dö.
– Det här är min religion, det jag tror på; en religion som inte är dogmatisk men utvecklande. Numera är jag inte intresserad av att läsa filosofi, mera av praktiken. Om jag är en sökare? Jag har ju hittat mina visioner. Men de är en väg, de också, säger Max Magnus Norman.

Susanne Holmlund