Jag skiljer mig från flertalet nutida konstnärer, och även historiska till den grad att jag är tveksam till att kalla mig själv konstnär. "Shaman" eller något liknande skulle måhända passa bättre om inte de traditionella, rituella aspekterna av en sådan och liknande titlar vore så främmande, så flockbundna. Det som skiljer mig från andra konstnärer är i första hand inte uttrycket (uttrycket är alltid sekundärt och folk som stirrar sig blinda på detta är med all sannolikhet klåpare); att jag målar och skulpterar, utan källan till varför jag måste gestalta dessa bilder. Jag har aldrig haft något egentligt val, alla andra karriärförsök har bara resulterat i öglor på livstråden; att jag gått runt i en meningslös cirkel och till slut hamnat där jag började ögla på. Detta pekar på diagnosen kall; var den du är ämnad att vara eller var ingenting.
För inte så länge sedan, jordisk tid, hände det att jag fortfarande konstruerade bilder. "Där skulle det sitta fint med något rött för att balansera allt det kalla och där i gyllene snittet... Blahabla." Jag lät fantasin vara medskapare vilket mest ledde till i längden styrda meningslösa illusioner. Det gör jag inte längre. De bilder jag numera målar är ögonvittnesskildringar och den teknik jag ständigt förfinar har endast som funktion att göra dessa skildringar så levande som möjligt, så levande att målningen upphöjs från plan yta till att vara en portal.
Jag lever i flera världar genom flera gestalter och till mitt vardagsjag kommer ibland skymtar från de andra världarna när något viktigt händer där. På många sätt är det som om jag skådade in i framtiden och där ser den färdiga målningen. Det är dessa skymtar, dessa syner som jag numera uteslutande målar och därmed knyter samman världarna.
Som jag nämnde alldeles nyss konstruerar jag inte längre verk, men en lätt irriterande företeelse jag råkat ut för är att många betraktare anser att de visionära, intutiva verken ser mer konstruerade ut än de jag tidigare bara hittat på.
Att se dessa syner och konsekvenserna därav påverkar onekligen världsbilden, ta bara följande exempel.
Jag såg en gång en bild framför mig genom någon annans ögon; en scen där en tavla stod lutad mot ett bord och mannen vars ögon jag såg genom tänkte något i stil med "...att den tavlan inte var något särskilt jämfört med de andra...". Tavlan mannen såg var "Den gröna U-båten" som jag tidigare hade med här på hemsidan men nu plockat bort.
Efter att ha haft denna syn målade jag således nämnda tavla och tänkte inte mer på dess uppkomst förrän månader senare då jag är på besök i en konstnärsby och visar upp några verk i en av ateljéerna. Jag håller just på att hänga upp målningarna och de står uppradade runt om i rummet då en grupp männikor kommer in i rummet. Mot ett bord står "Den gröna U-båten" lutad och en man står och tittar på den, scenen känns igen. Mannen säger till sin följeslagare; "Jag gillar den och den målningen, (pekar han) men den här som står mot bordet känns lite för enkel jämfört med de andra..". Då inser jag att mannen som tittar på tavlan är mannen genom vars ögon jag först såg målningen.
I och med detta uppstår ett mysterium, en paradox, en av de många detaljer som dels är en ledtråd till Den Stora Frågan och dels gör den form av konstnärsskap jag hänger mig åt meningsfullt. Mysteriet är; när uppstod idén till "Den gröna U-båten"? Var det när jag fick en glimt av framtiden och såg målningen genom mannens ögon eller var det när jag målade den eller var det i det ögonblick mannen såg bilden och därmed jag såg den? Det man kommer fram till är att målningen finns men att den egentligen aldrig uppstått.