Det finns en brytpunkt i många människors liv då de börjar leva som iakttagare av tankar och känslor istället för att leva i dem. Jag vet inte, det kanske är ganska ovanligt egentligen – kanske de flesta lever livet igenom inspärrade i bubblor av sina känslor och tankar. Men i alla fall, jag har iakttagit att åtminstone de som är meditativt lagda, och har ett intresse av att försöka se och förstå sig själva, förr eller senare flyttar “kameran” från inuti sig själva till lite utanför. Oftast från magen och hjärtat till huvudet – och allt blir först och främst ord och pladder istället för känslor och kroppsförankring, i en förhoppningsvis tidsbegränsad fas av livet. Ett fåtal flyttar fokuset till liksom en liten mental drönare som flyger omkring utanför dem och iakttar personen i fråga.
Barn lever oftast helt uppslukade i sina känslo- eller tankebubblor. Är de arga, ledsna eller hungriga – eller vill ha den nya prylen – är det hela deras värld. Sedan kommer den där mognaden av självmedvetenhet som kan gå lite olika långt från person till person. Oron och rädslan går från att vara ett filter över hela tillvaron till att vara en klump i magen. Förälskelsen är inte längre en dominerande berusning utan mer något som värmer hjärtat. Inom meditationen pratar man om vittnet: En fas där man delar upp sig själv i en två – en dualitet – en del som observerar från ett utifrånperspektiv vad den andra delen har för sig. Vittnesfasen är inte ett slutmål – den har en ände – men det är en annan diskussion.
Vad den som är i vittnesfasen förr eller senare upptäcker är att den ordström som kallas “tankar” är något de inte har mycket kontroll över. Det är snarare liksom en radio som mal på. En automatisk ordström triggad av intryck, baserad på minnen, fördomar och erfarenheter som slingrar omkring i det undermedvetna. Samma med känslorna; en del upptäcker att den där tankeströmmen och känslor sitter intimt ihop i grunden – och att det kan pågå flera känslo- och tankeströmmar samtidigt men att alla inte är helt medvetna. Några kanske märks som psykosomatiska spänningar i vissa situationer, och får ord om man lyckas fokusera på och gå in i spänningen.
Snart kommer upptäckten att det är väldigt svårt att styra orden och känslorna. Det är som om det inte är dina tankar, utan något som pågår av sig självt som du mest iakttar. Den enda kontrollen verkar vara att styra fokuset till något annat – detta påverkar känslorna och tankarna. Ungefär som att distrahera ett gråtande barn; “Titta där, en traktor!”
Det är alltså en skillnad mellan tankar-känslor och medvetande.
I tanke- och känslosystemet finns en typ av medvetande, men det är inte självmedvetet. Det är med andra ord inte samma som det du skulle definiera som du. Det kan inte säga “jag är jag” och verkligen uppleva det. Om känslorna och tankarna skulle tas bort, skulle ju du fortfarande finnas kvar, som en tyst iakttagare av saker och ting. Det finns till och med stunder under dagen då du är i detta tillstånd, som i flow, eller vissa former av dagdrömmande – att du “zonar ut”.
Det är orden och tankarna, och det de är baserade på – minnen, erfarenheter och fördomar – som jag skulle definiera som ego. Egot är då lite som en robot du kan leva dig in i. Du kan gå in i det och bli helt uppslukad av identifikationen med det, men du kan i mer medvetna stunder gå ur egot och se det utifrån. Det är både du, och inte du på samma gång. Visst är du dina erfarenheter och minnen – de skapar din bild av dig själv. Men, skulle du ta bort allt det här skulle själva essensen av vad som är du fortfarande finnas kvar. En tyst iakttagare – något som upplever. Väldigt dysfunktionellt kanske – visst – men fortfarande själva essensen av dig på något sätt.
Egot spelar in data, grupperar, katalogiserar och kopplar ihop ny data med gamla minnen utifrån associationer. Det går blixtsnabbt att hitta information i gamla minnen som påminner om nya upplevelser. Det är som om minnen skrivs på genomskinliga ark, och det där röda krysset i det förflutna man letar efter syns direkt genom hela traven av minnen. Och egot lär sig, korrigerar misstag, uppdaterar sig utifrån nya upplevelser.
Det är detta vi håller på att efterlikna när vi skapar artificiell intelligens. Egot är förebilden – ett biologiskt “artificiellt” medvetande – till skillnad från det medvetande som gör att du upplever att du är du – din självmedvetenhet, är egot mekanistiskt, som en maskin som tar in och behandlar information. Det uppstår ingen egentlig självmedvetenhet i samlandet och processandet av information. Det finns ingen kritisk gräns där en viss mängd information med olika sorteringsfunktioner blir självmedveten. Självmedvetenheten är en helt annan “apparat”, mer som en naturkraft i likhet med magnetism eller gravitation, som koncentreras och fokuseras under vissa omständigheter. En del av dessa omständigheter är mekanismen känslor, kännandet är själva kontaktdonet mellan självmedvetenheten och egot. Men, detta självmedvetandes egentliga natur som en av naturkrafterna är en annan diskussion.
Egot, och kanske framtida AI:n, kan vara i ett sådant medvetandefokus, som då kanske identifierar sig med egot eller AI:n, men kommer ändå att rent tekniskt vara separerat och väsensskilt från själva maskinen och informationen den processar. För att åstadkomma en sådan homunculus – ett sådant spöke i maskinen – behöver man förstå hur känslor fångar upp och fokuserar medvetenhet. Hur man konstruerar artificiella känslor som fångar naturkraften medvetande i AI-datorn. Innan denna insikt och upptäckt är gjord är och förblir våra datorbaserade AI:n enbart pseudosjälvmedvetna automationer.
…och när denna upptäckt görs och implementeras blir våra maskiner oundvikligen aspekter av oss.