Det finns en insikt som många skulle påstå är höjdpunkten i den andliga utvecklingen, många som når den påstår sig rentav vara “upplysta” – själv är jag inte så säker, jakten på upplysningen och vad den nu betyder har liksom tappats på vägen. Insikten jag vill peka på kan förstås på flera plan; först som en idé, intellektuellt, sedan, vanligtvis långt senare, kan man nå denna insikt upplevelsemässigt. Det är ett nybörjarmisstag som i stort sett alla begår – att blanda ihop idémässig förståelse med den faktiska, egna upplevelsen. Shakti pad är den traditionella benämningen på detta misstag, ej att blanda ihop med shaktipat, vilket är något helt annat.
Insikten jag tänker förmedla här är att du är hela din värld. Denna ekvation går att lösa med samma resultat både ur ett materialistiskt synsätt och från ett andligt. Sett materialistiskt är allt du upplever uppbyggt utifrån sinnesintryck som nått din hjärna. Syn, hörsel och känsel skapar en flerdimensionell bild av omgivningen inuti ditt huvud. Det du uppfattar som dig själv lever helt och hållet centrerat i denna simulering, och alltifrån de hjärtslag eller det magknip du känner inuti din egen kropp till de mest avlägsna stjärnor och galaxer du tittar på uppe i himlen är egentligen inte längre bort än några neuroner i din hjärna. Alla dessa ting med alla dessa detaljer – de ryms där, inuti dig.
Den “andliga” versionen är att hela universum och verkligheten är medvetande, och att vi som individer utgör koncentrerade fokus eller fokuserande linser i detta allmedvetande – Brahman – vi är liksom små titthål, vilka utifrån detta allmedvetande ser och upplever sig såsom separat och skilt från sig självt, glömmer bort sig, och såsom en kosmisk hund jagar sina egna miljarders, miljarders svansar. Som en slags allvarsam lek: Lila.
Vare sig du accepterar det materialistiska synsättet eller det “andliga” – och du kan ju pausa en stund här och fundera ärligt över om ditt synsätt för dig väger tynger än begreppet “realitet” – och i så fall hur sunt det egentligen är – är slutsatsen att du är hela din värld. Du är inte i rummet – rummet är i dig. Allt och alla du ser försiggår inuti dig. Allt du upplever – färger, rörelser, händelser, former och idéer – är dina idéer och föreställningar om saker och ting. Hur du upplever dessa idéer har allt att göra med dina de idéer som benämns attityder. Är detta nytt för dig kan du idag kanske förstå detta intellektuellt, en dag kanske du får uppleva det.
Denna insikt ger dig inte “magiska krafter” att påverka din omgivning, lika lite som en spegel på eget bevåg kan ändra den reflektion den visar. Insikten räcker inte till för att bli herre över naturlagarna och ha händer att göra och ögon att se vad och varhelst du behagar. Du kan inte gå ur faktumet att du är det oundvikliga resultatet av, och helt sammanflätad med din omgivning, sedan tidernas begynnelse tills universums utslocknande. För att fungera meningsfullt upplever du en för dig acceptabel och trovärdig version av din värld. Detta är inte riskfria marker för sinnet; har du ingen fast grund, en bergfast tro på att verkligheten är vad den är – att A är A som Aristoteles skulle ha påstått, ökar risken att du blir psykotisk eller rentav schizofren. Den enda magi du har att egentligen styra denna enorma pråm till tillvaro är vad du fokuserar på, och hur.
Det du ser korrigeras subtilt efter vad du innerst inne bergfast tror på. Den halva av dig som är världen ser genom dig, och känner dig utan och innan och serverar dig den “illusion” du innerst inne kan tro på, rentav ändrar fram och tillbaka i tiden det som hänt och korrigerar minnen för att göra “illusionen” felfri. Du och vi debuggar verkligheten undermedvetet. Skärskådar du verklighetens yttersta gränser, i det allra minsta eller längst ut i det allra mest avlägsna så kommer du att ana “i ögonvrån” i dina ekvationer och data hur de anpassar sig efter vad du innerst inne kan acceptera. Hur partiklarna vänder och vrider sig undan ditt alltför skarpa fokus.