Med användandet av ordet ego menar jag inte samma som självet, eller självmedvetandet – det vill säga känslan av att finnas till – upplevelsen av att jag är jag. Vad jag menar med egot är att det är en psykofysisk mekanism, något nödvändigt, varken gott eller ont. Mekanismen mellan kropp och själ, typ. En stor del av egot är en konsekvens av vad vi minns och de erfarenheter vi dragit av detta. Egot är nödvändigt därför att det är det skal och den lins vi möter, agerar och filtrerar vår värld igenom. Som en docka eller rymddräkt vi kryper in i och agerar genom på livets scen. Tar vi bort egot kan vi helt enkelt inte använda våra erfarenheter. Men, en fundamental del av mognadsprocessen är att identifiera sig mindre och mindre med egot; att inse att det är något som finns inuti dig och inte är något som omsluter hela dig. Mer som en docka ett barn leker med.
Till saken hör att alla människor har flera identiteter i sina egon, flera personligheter. Som om alla hade flera olika personers minnen och erfarenheter. I värsta fall är det så långt gånget att det är sjukligt. För den utsatte kan sådana delpersonligheter framträda som att de hör röster eller tror att de är besatta. Människor som byter personlighet som om de vore besatta av flera spöken som slåss om herraväldet över kroppen – ibland utan att den ena personligheten känner till de andra. Detta brukar populärt – och felaktigt – benämnas schizofreni, men det är det inte; sådana extremfall av multipla personligheter handlar snarare om psykotiska tillstånd.
Hos majoriteten är detta mycket lindrigare och inte handikappande – ofta knappt märkbart. Det kan handla om att man blir en annan personlighet när man gör sig berusad, eller är manodepressiv – bipolär – och svänger mellan ett nedstämt ego och ett lyckligt ego; en hög och en låg självbild. Eller att man inte kan koncentrera sig på en uppgift under en längre period för att man sekundsnabbt skiftar mellan olika personligheter som vill fokusera på olika saker. Kort sagt att man inte alltid är en och samma person från den ena stunden till den andra. Ber du till exempel en bipolär person att beskriva en specifik händelse, dels under den maniska fasen, och sedan under den depressiva fasen kommer du att få höra två olika versioner av händelsen – som om den beskrivits av två olika personer.
Detta beror på att en människa med normala erfarenheter inte har enbart ett minnesspår. Det är våra minnen och erfarenheter som huvudsakligen bygger upp våra roller och identiteter. De flesta har minst fem minnesspår som körs samtidigt och som medvetandet hoppar mellan, och varje spår skapar ett eget ego, sin egen personlighet. Ett minnesspår kan liknas vid tejpen på ett gammalt kassettband, om du minns sådana. Tänk dig nu att du delar denna tejp på längden lite här och där, så att den mer och mer grenar sig som ett träd. Varje gren spelar en lite annorlunda version av samma låt.
I den tidigaste barndomen fanns bara ett minnesspår, men förr eller senare råkar man ut för något som delar minnesspåret i två. Denna händelse benämns trauma och alla har vi varit med om sådana. Ett trauma är en händelse som går över en för individen tolererbar känslomässig gräns. Det kan handla om till synes banala saker som att ett barn tappar bort mamma och pappa på köpcentret till fruktansvärda olyckor eller brott. Det ingår ofrånkomligen i att vara människa att bli traumatiserad och att ha flera personligheter – och sedan läka ihop dem till något starkare än innan – och råkar man inte ut för något hiskeligt blir man traumatiserad av till synes struntsaker. Det är som om att en säkring går i medvetandet, och individen blir tillfälligt inkapaciterad, fryst. Det som händer i hjärnan vid en traumatisering är att när gränsen för det tolererbara överskrids börjar ett nytt minnesspår skrivas bredvid, parallellt, med det gamla. Det nya minnesspåret innehåller alla det gamla spårets minnen och erfarenheter plus traumat och de slutsatser personen som råkat ut för traumat dragit av det. Detta för att dessa erfarenheter kan komma till nytta senare i livet. Det ursprungliga minnesspåret fortsätter i värsta fall utan, men vanligtvis med bara fragmentariska minnen av traumat. Detta är det undermedvetnas sätt att skydda individen; skulle traumat vara så fruktansvärt att det vore handikappande kan identiteten formas utifrån det ursprungliga minnesspåret – för vilket traumat till synes aldrig hänt, och personen i fråga kan fortsätta att leva och agera som tidigare genom detta censurerade ego.
När en person senare i livet upplever något som påminner om – associerar till – ett upplevt trauma glider medvetandet över till det minnesspår som skapades under traumatiseringen, och egot – personligheten – förändras till den person som upplevt och dragit slutsatser utifrån traumat. Personen skiftar. I vissa fall har den traumatiserade egoskärvan stannat i utvecklingen och är mycket barnsligare än huvudpersonligheten, eller raka motsatsen – är mycket mer dominant och krävande; någon som kommer fram när man behöver ta kontroll över situationen. Har man blivit yr och vimmelkantig i traumatiseringen kanske skiftet sker av berusning. Inträffade det i ett stimmigt socialt sammanhang kan förändringen triggas av folksamlingar, och vara orsaken till social fobi. Hos någon med koncentrationsproblem som skiftar hela tiden från sekund till sekund, minut till minut kan traumatiseringen ha skett i en otrygg, energisk uppväxtmiljö som krävt ständig uppmärksamhet inför potentiella hot – den alltid upplevda risken att bli attackerad från den vinkel man sänkt garden.
Detta är den första nivån av delpersonligheter – det finns fler djupare, mer elementära, som jag återkommer till. Men efter kundaliniresningen är huvuduppgiften i den mentala utvecklingen att återförena delpersonligheterna till en enhet. Detta sker kortfattat genom sessioner där man i transmeditation – vipassana följd av sadhana – identifierar och följer en ledtråd till hur en specifik delpersonlighet uppstått. Denna ledtråd brukar dyka upp i början av sessionen om man satt intentionen om vad man vill uppnå klart och tydligt. Det undermedvetna vet vad som gäller och hjälper till på sitt sätt. Ledtråden kan vara ganska subtil, och består ofta i en psykosomatisk markör som associerar till delpersonligheten som står på tur för integration, och traumat där den “föddes”. Det kan vara en ryckning i ögat, en smärta eller spänning någonstans i kroppen. I meditation och avslappning “går man in” i denna smärta eller ryckning och ber den förklara sig – minnen och tankemönster kan komma upp, ibland skrämmande sådana – varpå ibland delpersonligheten dyker upp som en separat entitet du kan kommunicera med.
När du förstår vad som hänt ur ett vuxet perspektiv, och “ger” delpersonligheten vad den behöver – vilket alltid i grund och botten är förståelse och kärlek – omfamnar du den och låter den upplösas in i din huvudpersonlighet. Det är fördelaktigt att använda hjärtat – anahata – som fokus och mötesplats för denna integration.
Att omfamna sina delpersonligheter är inte alltid en enkel uppgift; vissa kan framstå som korkade barnungar eller “onda” demoniska väsen som man absolut inte vill identifiera sig med, men trots att de i vissa fall påstår att de vill se en död och skadad, och världen bombad till aska, är de sprungna ur en förvriden kärna av självbevarelsedrift och egenkärlek. Det går inte att slåss mot och “döda” delpersonligheter, försöker man med detta blir de bara mer fördolda och stärkta i sin alienation – den enda metoden att besegra dem är att listigt försöka få dem att avslöja denna kärna av kärlek och därifrån förenas med dem. I denna förening blir de minnen och erfarenheter som varit dolda för andra än delpersonligheten i fråga tillgängliga, minnesluckor fylls och du vinner också de styrkor som delpersonligheten sitter på. Dessa styrkor kan ha närmast “övernaturliga” kvalitéer och benämns traditionellt siddhis. Dessa siddhis är alltid kopplade till den psykosomatiska markör som varit själva etiketten för delpersonligheten.