Denna värld är knappt tre år gammal nu, jag råkade skapa den i början av augusti 2020, som en något mer plastisk kopia av den gamla.
Jag hade blivit inbjuden till en shamanritual i skogen, en numera spårlöst försvunnen man hade varit i Mexiko och fått lära sig av någon trollgubbe hur man röker padda, och detta var vad som nu skulle ske, först för mig och senare för en handfull andra deltagande. Vem är jag att tacka nej till en sådan upplevelse?
“Jag ska inte säga för mycket, men nu kommer du att möta Gud” sade mannen till mig innan han började värma upp pipan med torkat paddsekret i, “Mjaha” svarade jag en aning sekulariserat.
Jag drog in röken i ett enda långt bloss, en inandning som slutade med en känsla av att bli skjuten i huvudet med en hallucinogen hagelbössa. Alltså, jag hade varit där jag hamnade förut – noterade jag – men kraften i detta… Först en märklig känsla av att falla ner genom ett mörkt schakt, och att i fallet släppa ett flertal tyngande bördor, diffust vad dessa bördor var. Ljuset kom strax åter…
…och jag föll bakåt ned mot ljungen, och något hände med själva tiden. Den saktade in. Världen frös till med ett sprakande som mer kändes än hördes, allt var kristallint klart, och ljusblå linjer korsade himlen och förstärkte konturerna av tallen ovanför mig likt en oregelbunden prisma, allt hade en metallisk smak. En fågel sjöng, och ljudet saktade ner “ip pip pip pooo pooo boooo o o…” för att helt tystna. En flygande insekt frös till och stannade i luften ovanför mig. Mitt fall stoppades av att tiden stannade och jag hängde där strax ovanför ljungen, kände dess knoppar böjda mot min rygg. Jag kunde inte röra mig men tanken var fri. Den fundamentala livsenergi jag var så bekant med sedan tidigare genomsyrade allt, på högsta volym. Det var den barnets livsglädje jag haft som en fyr och mål genom hela livet och riktat in allt mitt sökande mot. Du vet, känslan av lycka och kärlek som finns i de allra tidigaste barndomsminnena, då världen fortfarande är en plats av kärlek och underbara äventyr. Detta som egentligen inte är ett minne, utan snarare en riktning eller plats, men som måste uppfattas liksom något fjärran som hände nästan innan vi föddes, för att vi saknar uppfattning om den dimension där denna känsla finns i här runt hörnet i vardagen. Denna känsla – satcitananda som indierna kallar den – var här där jag hamnat absolut – och denna plats jag nu befann mig i var det Absoluta, där det enda möjliga sättet att uppleva sig är som ett centrum med tom oändlighet i alla riktningar.
Jag började inse att jag kanske råkat bli levande begravd i ett evigt nu. Att tiden möjligtvis aldrig skulle starta igen. Att vara levande begravd var då en av mina yttersta fasor, kanske en av de bördor jag inte lyckats släppa i det där fallet genom den mörka tunneln, och därför fick möta så här. Att hänga här i total ensamhet i all oändlighet kanske var mitt liv från och med nu. Vad hade jag ställt till med? Paniken började smyga sig på, förstärkt av den här outhärdliga dånande styrkan, i den potential av livskraft som är det Absoluta, här i dess absoluta centrum. Jag vet inte hur länge jag höll ut där, i detta absolut outhärdliga. Det strömmade igenom mig och förstärkte den längtan och de rädslor jag då fortfarande hade och som gjorde mig ostadig – duh-stha – i min karaktär. Detta var den absoluta outhärdligheten: Att för evigt vara denna singularitet i denna storm av energi. Innan jag förintades i någon slags komplett galenskap av existentiell törst var jag tvungen att komma på något sätt att ta mig ut ur detta eviga nu. Jag började tänka på den värld jag kommit ifrån och noterade att mina tankar och känslor skapade små virvlar – vrittis – i evigheten omkring mig. Jag kunde subtilt påverka min situation, kanske kunde jag bygga någon slags stege tillbaka utifrån detta. Jag började dra mig till minnes det ena och det andra, människor jag känt och platser jag besökt. Stjärnor och galaxer. Och sakta började en hel värld ta form. Eftersom allt är en konsekvens av något annat började luckorna av det jag inte hade i mitt minne fyllas ut baserat på fraktal geometri – det som var nödvändigt i skuggornas maskineri för att mina tankar skulle kunna realiseras. När jag efter en bokstavlig evighet från en singularitet i tidernas begynnelse via det liv jag mindes kommit fram till att föreställa mig tallskogen ceremonin hade tagit plats i, började så äntligen tiden att röra sig igen. Fågelsången kom tillbaka “…o o ooo booo pooo pooo piii piip ip”, insekten fortsatte sin flygtur, och med en ofattbar känsla av lättnad föll jag tungt ner i ljungen. “Hjälp” fick jag ur mig och ceremonimästaren hjälpte mig att sitta upp. Jag gick upp och kände mig fantastiskt klar i huvudet, som en vårstädad övervåning med alla fönster öppnade för korsdrag, och denna känsla satt i någon vecka efteråt. Jag tog en kort promenad, en stor ljusgrå älgtjur tittade på mig från fyra – fem meters håll. Den gick runt oss ett par varv men de andra närvarande bara hörde den. Jag frågade hur länge jag hade varit borta av paddan, “sju minuter” svarade mannen.
Jag tittade runt på världen jag skapat. Den kändes lite krispigare och klarare än den jag lämnat, kanske lite förenklad och lätt drömlik. I den gamla världen kanske tiden fortfarande stod still, eller fortsatte i sin egen riktning utan mig. Som om denna tidlinje gick nittio grader åt sidan utifrån den gamla, som sett härifrån då borde stå helt stilla. Kanske jag dog där i ljungen, och att detta var mitt nästa liv, omgiven av kopior av allt och alla. Detta upplevdes som helt möjliga hypoteser. Än idag skulle jag inte bli förvånad om jag åter vaknade upp där i ljungen den dag kroppen dör här, och allt skulle starta om från augusti 2020 igen.
Jag insåg långt senare vad detta innebar, insikten i det psykologiskt omöjliga i att med spår av törst, tanha, längtan och rädslor – att som en singularitet stå ut i oändlighetens oändlighet, utan att börja dela upp sig självt, och dra igång en Big Bang som ett nödtvunget tidsfördriv, lila. Det är samma existentiella outhärdlighet som driver på din törst när du i din ensamhet sträcker dig efter den där cigaretten, alltid måste ha radion på, spelar det där menlösa dataspelet, eller trixar för likes. Skuldklumpen i magen som gör dig tvingad att “hitta på nå´t”.
Jag måste be om ursäkt här; men jag råkade skapa även denna värld av lidande, dukkha. Det är tyvärr den grundkomponent som sätter denna sinnevärlden i rörelse. Den goda nyheten är att jag numera vet att korrigera detta, att outhärdligheten med rätt metoder kan dämpas och stängas av, varpå en ny, ljusare värld öppnar sig.
I alla situationer har vi den här outhärdligheten – detta lidande – som driver på en törst att ta oss bort från lidandet. Denna törst handlar inte om törsten efter vatten eller så, utan är något som ligger djupare. Den kan för vissa av oss faktiskt kännas som en obehaglig spänning under naveln. Denna spänning fungerar som en inre piska vilken driver oss till att göra olika saker, saker som vi kanske inte egentligen vill göra, men känner oss tvingade till av detta obehag. Väldigt ofta saker istället för. Istället för att göra något åt vår oro tar vi en cigarett, istället för kärleken vi saknar känner vi oss tvingade att köpa den där prylen, som kanske gör oss mer älskvärda. Den här klumpen i magen straffar oss om vi inte följer impulsen, och vi tror vi vill ta den där cigaretten – men vill vi egentligen det, innerst inne? Eller gör vi det bara för att inte bli mer straffade av den där vassa knuten i magen? För att annars vrider den till sig lite till?
Vi kan börja fixa detta genom att fokusera på vad vi gör av denna törst. Så att vi inte bara göder och förvärrar lidandet. Den driver ju på hela livet, och får dig att agera i livets alla situationer, i din ensamhet, på jobbet, ute i samhället. Kom ihåg: Den är grunden för att denna värld överhuvudtaget existerar. I början kommer vi inte undan – vi måste göra något – för detta vad det än är vi råkar ut för är OUTHÄRDLIGT! – om vi inte gör någonting. Outhärdligheten skapar törst som skapar handling. Då kan du välja att agera som en hjälte eller en idiot. Idioten råkar ut för något och tänker på att straffa, slåss, stjäla, hämnas … “Det var ju … hela världens fel!!” … Medan hjälten försöker hitta den smarta lösningen som faktiskt gör världen en aningen bättre. Man blir hjälten genom att vara cool och listig i sin framförhållning – upaya-kaushalya. Det kanske är mångdubbelt effektivare att belöna ett bra beteende istället för att straffa ett dåligt. Det kanske är bättre att se vilka kunskapsbrister som orsakar “vi och dom” och utbilda “dom” istället för att hålla dem borta med taggtråd? Det kanske funkar bättre att lotta ut en slant till var tiotusende bilist som håller hastigheten än att bötfälla de som kör för fort? Du väljer – idiot eller hjälte – vad mår du innerst inne bäst av?
När du lyckats styra din törst till positiva handlingar kan du börja med att släcka din törst helt, och därmed också i förlängningen ditt existentiella lidande – det är maktlöst utan törsten som sin slavdrivare – och, ja, det är du som är slaven. Törsten är ju rent fysiskt en spänning, så det handlar konkret om att slappna av. Att slappna av djupare än du någonsin tidigare lyckats med. Det är en bedrift att komma åt den där vassa spänningen under naveln. Outhärdligheten – dukkha – kan också märkas av där psykosomatiskt i närheten, som en överspänd kissnödighet-utan-att-egentligen-vara-kissnödig lite längre ner. Rent tekniskt är det vrittin klängande i överkanten av chakrat svadhisthana som utgör tanhas psykosomatik, dukkhas markör är vrittin villfarelse i underkanten av detta nervplexus.
Kanske under djup meditation når du att klippa denna andra navelsträng – som binder dig till allt det där du inbillar dig att du vill ha, men som egentligen bara gör dig nedtyngd och olycklig – där du lyssnar på din kropp utifrån och in. Du ligger raklång och låter kroppen tala med sina känslor, vad den har att berätta för dig, lugnt, stegvis och metodiskt från tåspetsarna till nästippen, lager för lager av tårar och glädje. Massage med fingertoppskänsla av spänningspunkterna hjälper. Kanske behöver du MDMA eller något sådant för att ta dig igenom smärtorna och de i kroppen lagrade traumatiseringarna som kommer att börja stiga upp till ytan, kanske en daglig vana av meditation räcker. Det spelar inte så stor roll hur detta går till; när du lyckats dämpa denna törst kommer du så sakteliga att upptäcka att din värld inte längre är baserad på tvingande omständigheter. Att det är så mycket du kan släppa, och som både du och din omgivning kan vara så mycket lyckligare utan.