Några märkliga minnen jag haft tillgängliga livet igenom var hur jag som en närvaro i olika scener valde ut den familj jag skulle födas i. Vid ett tillfälle såg jag mina syskon spela fotboll i en glänta i Juni, i ett annat åkte de i en cabriolet på Juniskärsvägen. Med en översvallande entusiasm var min intention “att leka”, lila, och denna miljö verkade trevlig, trots att den skulle innebära en närmast omöjlig resa hela vägen från det allra mörkaste till det absoluta. En närvaro i bakgrunden uttryckte sin tveksamhet mot min “pizza med allt”-attityd – “…är du helt säker; är det verkligen nödvändigt?”
Sett utifrån mina upplevelser haltar det att prata om födelse och död: Man lever bara ett liv och jag har inga erfarenheter vare sig av att födas eller dö. Människodjuren föds och dör, vi snarare kommer och går. Som jag skrev i en tidigare text är människan det första djuret vi domesticerade. Kroppen har ett AI-liknande medvetande som vi kan vara mer eller mindre delaktiga i. Från början identifierar vi oss vanligtvis helt och hållet med detta kroppsmedvetande. Vi tror att dess ström av ord och känslor är våra tankar och känslor, något som vi styr och har kontroll över. Ju mer vi mognar inser vi att detta är mer en automatiskt process byggd på minnen, passioner och sinnesintryck, och att vi med viss svårighet kan styra denna känslo- och tankeström med vad vi fokuserar på – och inte mycket mer. Vi börjar också förr eller senare inse att detta kroppsmedvetande och detta vi tidigare identifierat som “jag” mer är en lokal punkt i den upplevelse vi beskriver som “att vara”, än något vi helt och hållet uppslukas av. Som ett barn som leker med en docka och totalt lever sig in att spela och vara dockan. Till skillnad från andra djur vi tämjt, som t.ex. hundar, är vi betydligt intimare förbundna med människan – vi är symbionter. Människokroppen är det fordon vi växer samman med, och nästan allt som definieras som “jag” här och nu, lever och dör med den här kroppen. Men, själva upplevelsen att jag är jag är en annan mekanism. Ur denna synvinkel borde vi vara betydligt mer tacksamma och vänligare mot detta det djur som står oss närmast. Få skulle behandla sin hund lika illa och plågsamt som de behandlar sina egen kropp. Även om den är ful, svag och fylld av smärta är den något som alltid försökt vara på din sida, och tjänat dig efter bästa förmåga. Även om försöken att tjäna dig kanske perverterats till motsatsen många gånger, som då rädsla vilken var menad att skydda dig initialt, istället växt till inre demoner och yttre helveten. Den är intelligent, tunnhudad och taktil som nästan inget annat djur, människokroppen – för att optimera din upplevelse. Hade du haft päls och styrka som en björn eller pansar som en skalbagge hade du aldrig behövt tänka ut så mycket, eller kunnat känna och uppleva så intensivt som du gör nu. Så var vän med och tacksam för din kropp.
Som jag tidigare skrivit börjar vägen mot befrielse med kundaliniaktiveringen – där du får tillgång till energikroppen. I energikroppen defragmenterar du dig själv – med hjälp av vipassana- och sadhana-meditationer hittar du och integrerar dina delpersonligheter och arketyper, genom att förstå och omfamna dem med total kärlek. Jag återkommer med en utförligare text om arketyper, men kortfattat utgör de grundkomponenterna till alla delpersonligheter, såsom kön, arv, social status etcetera. Allt detta ligger också inom egots gränser och hör till människan.
När detta alkemiska arbete av att smälta ner, transfigurera och ena är mer eller mindre avklarat följer så den långa processen nirvana. Processen innefattar visserligen att klättra över trösklar och gå från en nivå till en annan ganska abrupt, från den ena stunden till den andra, men att mogna efter dessa upplevelser och förkroppsliga detta i tiden mellan dessa tröskelevent handlar om månader och år. En av nirvanas initiala faser är att kapa den inre navelsträngen. Mycket förenklat beskrivet sitter vi förbundna med denna kropp på olika punkter. För att nå dessa punkter krävs en total avslappning, som bara kan nås under en djup transmeditation. Inga vrittis eller andra störningar får vid tillfället vara i vägen då man dyker ner till det absoluta fundamentet för det mänskliga varandet. Där finns relevant för detta två komplexa knutar av exhaltering, förgrenad till en väv av rädsla och längtan, strax ovan och under varandra. Dessa punkter utgör själva “livsnödigheten” och de är samtidigt både mentala och fysiska, belägna på specifika platser i kroppen. Så, det är nödvändigt med både en djup massage – traditionellt utförd med en så kallad khatvanga – och dels behöver tankarna och känslorna bakom knutarna förstås, lösas och släppas. Den övre knuten är det fundamentala måste-borde-ska, och den undre är lokal identifikation. Släpp detta om tiden är kommen för det – ge upp! – och den inre navelsträngen till framtida födslar klipps av. Jag utlämnar medvetet var dessa knutar är belägna – när det är aktuellt för dig kommer detta vara uppenbart, och att forcera detta är förödande skadligt.
I och med att den lokala identiteten släppt – det vill säga det som uppfattats som hela detta liv i denna kropp – öppnas möjligheten att komma åt och minnas en större tillvaro. Med utgångspunkt från den identitet som skapats i detta liv kan man inse att den också är blott en delpersonlighet i något betydligt större, och man “dör” förr eller senare ut i detta större. “Dör” är inte riktigt korrekt, då inget egentligen försvinner – men korrekt i det att också inte heller mycket blir kvar i denna utspädning. Den större identiteten kommer inte som en överraskning, snarare som en upptäckt av något självklart som alltid funnits där. I mitt fall kom denna upptäckt med insikten att det som jag såg som min låtsasvän som barn, var den partition där mina minnen och erfarenheter från innan och utanför detta liv fanns lagrade. Låtsasvännen Maja, som i min tidigaste barndom uppträdde som en vuxen mentor och äventyrare, vilken visade underbara ting och lekte fram fantastiska sagor för mig, bland annat om sin kamp mot “Svarten” – vilken så klart var Maja själv innan det initiala uppvaknandet.
Jag kan inte svara säkert på om händelsernas ordning alltid är densamma för alla. I mitt fall kom senare den fas där egostadiets känslor brinner ut. Detta är i praktiken skärselden. Det kommer en stund då man behöver möta den emotionella summan av det liv man levt. Liksom i en rodeo hålla fast i stormen och ta all smärta och passion kroppen kan utsätta dig för. Bränna ut det sista bränslet. Observera att detta är ingenting du ska försöka framkalla själv genom späkelse eller liknande rituella dumheter, utan detta inträffar när tiden är mogen för det – om den överhuvudtaget är det i “detta liv” för dig. Upplevelsen varierar från person till person, men det finns gemensamma nämnare.
I min upplevelse kördes alla “magkänslor” – svadhisthanas vrittis – på högsta volym tills jag till slut insåg att jag nu stod utanför dem, och såg kroppen vrida sig i plågor mer som en iakttagare av denna överlastning och detta utbrännande av nervsystemet än en deltagare i det. Medvetandet som en lugn betraktande punkt mitt i en tornado av lidande. I detta kom insikten att jag nu var så härdad att jag faktiskt kan ta till och med detta med ett visst jämnmod – all smärta livet kan kasta på mig – utan att bli helt och hållet från vettet. När detta skedde började jag efter en stund fundera över vad det var som orsakade denna skärseld – det fanns ju definitivt ett medvetande bakom. Tålamod och jämnmod i all ära men någon jävla måtta får det vara – jag ryter till att det är nog! med ren skön vrede från hjärtat, och allt tar abrupt stopp. I detta kommer då det som Jung definierade som superegot in och blir fullt medvetandegjort.
Superegot är det dolda medvetandet bakom dina känslor. Något ser genom dina ögon och analyserar och sätter känslor på de ofta komplexa situationer du upplever. Superegot är den del av dig som sitter med piskan och moroten, som sitter i kroppens kontrollrum och styr dina känslor. Som höjer och sänker din oro, din skam, stolthet och så vidare, och gör illusionen kännbar utifrån de ideal du präglats på att försöka leva upp till. Piska och morot ja, så här efteråt inser jag att inte ens den där moroten – egolivets njutningar – egentligen smakade särskilt bra, utan bara var en annan variant av samma obehag som piskan. Superegot är din inre tvilling som ser och försöker styra och korrigera dig, med betydligt mer hänsyn till ouppnåeliga ideal än till ditt välmående och din trivsel. Superegot har på grund av sin brist på livserfarenhet, utifrån att bara ha varit en åskådare, mycket begränsade empatiska insikter. Men superegot är inte någon fiende, utan en mer eller mindre exakt kopia av dig själv – lite som om höger och vänster hjärnhalva upptäcker varandra – och när båda inser detta – “…men vänta nu, du är ju jag – nej, jag är du…” och omfamnar varandra och integreras till en enhet är nirvanas andra fas uppnådd. När du ser ditt eget ”ansikte”, och inser att det består mest av omöjliga fantasier. Någonstans i denna process går man från att vara människa in i något annat, och i synnerhet då hela det gamla systemet med traditionella känslor försvinner och ersätts med något annat, blir det ofrånkomligt uppenbart. Brahmavihara kallas detta tillstånd.
Nirvanas tredje fas – och vanligtvis den sista som görs medan människokroppen lever – handlar om en djup förståelse för den missuppfattning – avidyā, icke-seende – av tillvaron som gör att man klamrar sig fast vid den. En förvånansvärt stor del av livets besvär har sin rot i att du försöker hålla fast vid saker som förändras och slingrar sig eller rinner ur ditt grepp. Allt – din kropp, din och andras identiteter, materiella ting, platser och händelser är flyktiga tillstånd, resultat av andra föränderliga skeenden, allt uppbyggt av myriader av delar, vilka i sig själva är flyktiga tillstånd som kommer och går. Den enda egentliga betydelse alla dessa underbara ting har för dig är vad du tillskriver dem, vad du tänker om, och hur du känner för dem. Utan våra fantasier är de ingenting. Så är du klar med detta klamrande, detta nitiska, blodiga allvar, och kan släppa och slippa allt, kan avnjuta livet fullt ut, helt och hållet liksom ett fyrverkeri du inte kan hålla fast vid – då har du kommit så långt du kan komma.